Runt min hals hänger en miniatyrmodell av ett avrättningsredskap. När man fokuserar mycket på lärjungaskap är det viktigt att aldrig glömma bort frälsningen, när man läser mycket om Jesu liv är det viktigt att aldrig glömma Jesu död, när man talar mycket om Guds Rike är det viktigt att aldrig glömma bort försoningen.
I jämförelse med alla andra bibliska personer ges Jesu död väldigt mycket utrymme i evangelierna. Det beror delvis på att Hans död var en väldigt tragisk och komplex avrättning, men det visar förstås också på en prioritering hos författarna – Johannes Döparens eller Stefanus död fick ju inte alls lika stort utrymme. Och det beror på att enligt den urkristna förståelsen hade Jesu död på korset kosmiska, universella konsekvenser för hela mänsklighetens frälsning.
De första kristna proklamerade att Jesus dog för människornas synder (1 Kor 15:3). Jesus var syndfri (Hebr 4:15) och förtjänade därför inte döden (Rom 6:23), men Han dog i vårt ställe för att vi skulle få det eviga liv vi inte förtjänar. På så sätt försonar Jesu död oss med Gud (Rom 5:10), korset besegrar syndens och dödens makter (Kol 2:14-15) och det gör det möjligt för alla att tillhöra Guds folk oavsett våra synder (Ef 2:16).
A pretty big thing alltså. Att folk blir helade, generösa och skapar fred är toppen, men det frälsningen ger är så galet mycket större. Mat på bordet och hälsa ger dig max 100 år, tron på Jesu försoningsverk på korset ger dig oändligt med år. Korset och frälsningen kan aldrig bli en parantes, ett sidospår eller en bonus utan måste vara central i förkunnelsen.
Det tycker jag är väldigt tydligt i Nya Testamentet. Efter att Jesus uppstått från de döda sammanfattade Han Evangeliet för lärjungarna: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta. Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.” (Luk 24:46-49). Alltså: evangeliet innefattar korset, uppståndelsen, omvändelse och syndernas förlåtelse, och ska predikas i Andens kraft.
Paulus sammanfattar evangeliet på följande sätt: ”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” (1 Kor 15:3-5). Det ”viktigaste” är alltså Jesu död och uppståndelse. Notera att korset inte kan separeras från uppståndelsen, något Paulus sen ägnar resten av hela kapitlet åt att diskutera. Jag återkommer till hur korset och uppståndelsen förhåller sig till varandra i en senare bloggpost.
Evangeliet handlar inte bara om korset. Uppståndelsen, omvändelse, syndernas förlåtelse, Guds Rike och hela Jesu liv och personlighet ingår naturligtvis också. Men korset är så centralt i Jesu gärning att evangeliet stympas och blir kraftlöst om det tas bort. Paulus säger: ”Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” (1 Kor 2:2). Korset måste vara i centrum av den kristna tron.
Micael Grenholm